Mount Everest Base Camp part 1

Så var det äntligen dags för resans höjdpunkt, vi gav oss av mot baslägret imorse. Vi skulle samlas vid frukosten klockan halv åtta och naturligtvis vaknade jag två minuter i. Men jag hade faktiskt ätit upp och var klar först! Resan började på Friendship Highway och först funderade jag på om Highway betyder en väg högt över havet, men sen insåg jag att det mer handlar om referensramar. Efter några timmar tog vi av och körde en sliten, skumpig och jobbig grusväg, som tur var inte så långt, bara 102 km. Det tog 6 timmar på väg dit och jag saknar ord för att beskriva hur skumpigt det var. Det är nog den sämsta väg jag någonsin åkt på. När vi svängde av befann vi oss på 4300 meter. 20 km på serentiväg senare var vi på 5250 meter, vilket inte bara är nytt rekord för mig utan tydligen denna resans höjdpunkt. Därefter bar det av nedåt på en ännu sämre serpentinväg, ner till 4200 meter. Nu have vi väl kommit sådar 45 km. Mot slutet åkte vi uppåt igen till 4900 meter där vi övernattade.
Jag fick tickat av ännu en box, jag har för första gånen använt en lokal toalett, vilket i princip är ett hål i golvet. Man drar ner brallorna och sätter sig på huk och ... ja, ni fattar. Inte speciellt praktisk, men det funkar.

3 km från slutet av den kassa vägen ligger ett kloster och där stannade vi. Men vi skulle inte till klostret nu, utan precis bredvid ligger restaurangen och några hotellrum. Vi var ju bokade att bo i tält men när vi kom dit visade det sig att dom ändrat det till ett tresängarsrum. Så på den här resan kommer vi att bo det stället vi bokade totalt noll nätter. Den här gången klagar jag inte dock, det var rejält regnigt och tälten är inte 100% vattentäta. Rummet var iof väldigt spartanskt, det saknade värme och toalett (inte ens ett rum med hål i golvet). Det är inte varmt på baslägrat, vi hade 0-5 grader på natten (vet inte exakt) så i sovsäcken var det OK, men så fort man skulle kliva ur den vr det rena tortyren. Jag sov iallafall, dom andra två var vakna större delen av natten.

Maten på det här stället är över förväntan, jag åt stekt ris med jak till middag. Det var himla mysigt att sitta i restaurangen på kvällen i väntan på nästa dags action. Där var naturligtvis folk från hela världen och det var kul att prata med dom. ett gäng med två engelsmän och fyra australiensare hade åkt motorcykel dit, hela den långa hemska grusvägen. Det föds en varja minut ... Men dom var trevliga.

Vi fick sett toppen på kvällen också, och det är inte alla förunnat. Det finns folk som stannar där tre nätter och inte får se skymten av den. Just nu är inte bästa tiden, det är regnperiod och iom det mycket moln. Vädret ändrar sig dock snabbt i bergen så ger man det lite tid brukar det orna sig. Jag har tagit en hel del bilder, några kommer här:

Höjdpunkten på resan och mitt nya personliga rekord. Jag har svårt att tro att jag kommer slå det.

Portalen till vägen som leder till baslägret. Det står ett gäng bilar där, det är hur mycket trafik som helst på den här vägen.

Grusvägen är LÅNG.

Det är inte bara bilen på den här bilden som är intressant, bredvid bilden syns skicket på vägen.

Save the best for last, Mount Everest är helt fantastiskt.