Bara sammanfattningen kvar

Då var jag hemma i Sverige igen, inte för att jag stannar länge den här gången dock. Jag tänkte sammanfatta resan lite och skriva ner några tips till folk som vill gå mina fotspår.

Det första jag har att säga är att resan var fantastisk, bättre än jag kunde drömma om. Alla aktiviteter har gått smidigt och vi fick inte ställa in någonting. Visst, tillstånd och biljetter fixades ofta i sista stund och alla våra övernattningar ändrades, men ändringarna var uteslutande till det bättre. Vi har sett och upplevt så otroligt mycket och vi har lärt oss en hel del om Tibet, dess historia och tibetansk buddhism. OK, lite många kloster var det på resan, men det är en viktig del av Tibet. Mount Everest var helt fantastiskt, det var tur det för det var ju målet med resan.

Till alla er som funderar på att göra nåt liknande, börja med att tänka igenom höjden. Leta upp all info som finns på nätet, prata med en doktor och prova medicinerna i god tid innan ni åker så ni vet hur ni reagerar på dom. Tänk på att dricka otroligt mycket vatten på hög höjd (kroppen producerar fler röda blodceller så blodet blir tjockare och utan vatten kan det bli proppar), undvik att duscha första dagen på ny, högre, höjd och ät kolhydrater och undvik protein. Ingen i våran grupp hade problem med höjden, vi använde inte ens syrgasen vi hade att dela på, men det var en chansning. Man vet inte i förväg hur man kommer att reagera på höjden.

Lite osorterade bilder har jag kvar, hoppas ni gillar dom:

I dom här ljusen eldar dom jaksmör, tyckte det var en intressant ide.

Apropå jak och eld, jakspillning är bränsle för att hålla husen varma på vintern.

Hittar man en flagga hittar man garanterat fler, många fler.

En skrift på Lhasas museum. Det skulle förvåna mig om det var en riktig helig skrift, men man vet ju ladrig med kineser.

Jag tycker att berg är grymt coola.

Som västerlänning syns man i Tibet, här har ett gäng barn hittat oss.

Ras i Peking

Idag gav jag mig ut för att titta på den underjordiska staden, jag har ju letat till och från efter den utan framgång i fem år. Jag hade fått adressen nedskriven på en papperslapp av en kille i lobbyn och vi fixade en taxi som skulle ta mig dit. Det kändes som det sista att göra i Peking, sen skulle jag vara rätt klar här. Taxin släppte av mig i hutongerna och pekade åt höger och vänster. Tydligen skulle det ligga nånstans längs den gatan. Så jag hoppade ut och började spankulera åt ena hållet. När gatan tog slut vände jg och gick åt andra hållet. När gatan tog slut åt det hållet med utan att jag hittat det jag sökte började jag metodiskt söka igenom hela området. Eter sådär 4 timmar hittade jag några andra västerlänningar som verkade vra ute i samma ärende. Det visade sig att underjordiska staden har kollapsat och är stängd, dom letade bara efter det som borde vara kvar för att ha sett det. När jag började fråga om stället för fem år sen fanns det kvar, dom hade en bok från 2008 där den stod omnämnd. Lite surt att när jag äntligen får tag på informationen har stället kollapsat. Men nu kännerjag mig iallafall nöjd med Peking.

Inte mycket annat har hänt som är värt att rapportera, jag väntar mest på att åka hem så jag kan förbereda nästa resa till Kina. Lite bilder från Pekig blev det, jag postar några här:

Jag tycker de flesta delarna av hutongerna är ganska fula.

I see a red door and I want to paint it black.

Inte alla delar är fula dock, den här bilden känns mer landsbyggd tycker jag.

Ytterligare ett exempel på folk som förskönar sin tillvaro i Peking.

En gatumusikant spelar ett traditionellt musikinstrument.

Kommer ni till Peking måste ni leta rätt på dom här tornen, där inne finns stans bästa restaurang.

Tillbaka i Peking en gång till

Jag hade egentligen inte tänkt blogga om den här sista etappen på resan, jag har ju varit i Peking ett antal gånger förut, men det har hänt saker jag bara måste berätta. För det första drog jag in till Silk Street idag, mest för att jag fått höra att det ligger en grym restaurang i närheten. Så jag velade runt en stund och hittade till slut Twin Towers där haket skulle ligga. Jag stövlade glatt in och hittade direkt en skylt där det stod LAN Club och det var dit jag ville. Så jag tog hissen upp och vilket ställe! Det är hur coolt som helst. Det är en fransk designer som byggt upp stället och han har gjort det med bravur! Jag kan inte göra det rättvisa här, man måste se det med egna ögon. Tyvärr hade jag inte med mig kameran, men jag fick en massa reklamblad med bilder på, så ni kan kanske få lite hum om hur stället ser ut. Maten var också helt otrolig jag beställde in totalt tre rätter och jag kan inte bestämma mig för vilken som var bäst. Jag kan bara rekomendera er att gå dit om ni nånsin kommer till Peking, jag ger er gärna instruktioner om hur man tar sig dit om ni vill.

När jag kom tillbaka till hotellet kom en av receptioniterna fram och frågade om jag fick min resväska. Lite konversation senare snubblade samtalet in på den underjordiska staden i Peking. Jag har ju letat, iof inte aktivt, efter den i fem år. Varje gåne jag varit i Peking har jag frågat efter den men ingen har kännt till den, förrän idag! En kille i reception kände inte bara till den, han hade varit där och han fixade fram adressen! Så imorgon är det jag som tar en taxi dit med kameran i högsta hugg! Så hastigt och lustigt har jag planer på att blogga imorgon också. Då med bilder för att kompensera för avsaknaden av sådanna idag.

En sista dag i Tibet

Vår resa börjar närma sig slutet. Målet för dagen var att transportera oss från Shegatse tillbaka till Lhasa och under resans gång se lite mer. De två första stoppen är ganska snabbt avklarade. Första anhalten var, håll i er nu, ett kloster. Men det var ett ovanligt bra kloster. Visst fanns det samma samlingshall med ett litet rum med guldfärgad staty innuti men det här klostret var mycket vackrare än de andra, mycket äldre och allting var lite annorlunda. Så bortett från första klostret vi besökte, som var bästa upplevelsen av alla kloster, var detta det bästa. Nästa stopp var inte ens ett stopp. Vi hade planerat in att se en glaciär på toppen av ett berg. Vi såg glaciären och fick tagit en del bilder men vi klev aldrig ur bilen. Så intressant tyckte våran guide att det var, och ärligt talat håller jag med honom. Visst är det lite intressant att vara på en så hög topp att vatten fryser till is mitt i sommaren men det är ingenting att bli tokig över.

Det tredje stoppet var intressantast under dagen. I Tibet finns det heliga berg lite överallt där folk fäster en himla massa flaggor. Det finns naturligtvis heligt vatten också och en helig sjö. Just den här sjön, som var vårt tredje mål för dagen, är den fjärde största i Tibet så det var ingen liten pöl. Det var hur vackert som helst med snötäckta berg i bakgrunden, gröna kullar runt sjön och en alldeles speciell nyans av blått vatten. Längs stränderna hade folk byggt stenhögar, det skall tydligen ge tur (vilket det mesta verkar göra här om jag skall vara ärlig). En sak dom inte a åt mig var att stranden inte hade nån bärighet, det var kvicksand! Jag satte ner foten och stödde mig på foten som bara försvann ner i geggan. Som tur var hängde mina reaktioner med såpass att jag snabbt stödde mig på andra foten som sjönk ner i sanden men jag fick upp den första som jag fick satt ner på en sten så allt gick bra, men jag fick en massa helig geggamoja på skor, strumpor och jeans. Men det var inga problem, jag tvättade av mig i det heliga vattnet så på det hela taget borde jag ha gått pluss på incidenten. Vid alla sånna här intressanta platser har tibetanerna byggt en plats att stanna på och på den här fanns det hur mycket djur som helst att fotografera, hundar, lamm, jakar osv, mot betalning naturligtvis. Djuren var utsmyckade om man frågar tibitanerna, utspökade om man frågar mig. Men jag red iallafall på en jak och det finns bildbevis på det.

En sak jag inte nämnt är att hakkors är en symbol för tur i Tibet, inte det vi europeer normalt förknippar det med, Så för en västerlänning känns det jättekonstigt att hela landet är fullt av hakkors och att ingen tar någon notis om dom. Jag får nästan känslan av att Tibet har varit isolerat sen urminnes tider.

Vi kom tillbaka till Shang BaLa-hotellet vid halv nio på kvällen, så det var bara att dra iväg och få i sig sista middagen i Tibet och sen sen sova. Jag har ju tidigare spytt lite galla över det hotellet och jag står fast vid det jag skrev om det rummet, men rummet vi fick den här gången var så otroligt mycket bättre. Jag har absolut inget att invända mot, det var precis som man kan förvänta sig att ett hotellrum skall vara, varken mer eller mindre. Märkligt att ett och samma hotell har så olika standard på rummen. Synd att vi fick rummen i den ordningen vi fick dom dock, jag hade betydligt hellre bott 4 nätter i det fina rummet och en i det dåliga, men det spelar egentligen ingen roll. Jag är grymt nöjd med resan som den blev.

Dagens skörd av bilder:

En rikligt utsmyckad port till templet.

En Buddha som inte är guldfärgad, jag tyckte bättre om denna.

Såhär ser inte klostren ut i Tibet normalt, på varje våning fanns en massa små rum att be i.

En bild på glaciären, även om det inte var den bästa punkten på resan.

Ett stenröse vid den heliga sjön. Sanden hitom var bitvis lömsk.

Annan vy av den heliga sjön, det var grym vackert.

Undertecknad på en jak, lite turistiskt men kul.

Mount Everest Base Camp part 2

Imorse vaknade jag ganksa kall men hyggligt utvilad. vi fick packat ihop våra prylar, klarat av morgontoaletten och käkat frukost ganska snabbt. Det bjöds på pankaka och te eller kaffe till frukost. Det var gott och var redo att ta tag i dagen. Första steget var att lasta in allt i bilen och åka de två kilometrarna till tältlägret. Det såg lite ut som en kåkstad, men det verkade som att det fanns en kamin i varje tält. Ett sting av avundsjuka kom oombedd till mig. Men vi hade ju klarat oss bra som det var, så varför klaga? Istället begav vi oss till fots mot det som kallas baslägret. Jag har lite svårt att se det som ett basläger, det är mer en utsiktsplats. Men den ligger på samma höjd, i samma dal och inom synhåll (om dom inte byggt en grushög ivägen) från det baslägret klätrarna använder.

Jag hade ju en önskan, och det var att gå 20 min mot toppen, inse att det är för jobbigt och gå tillbaka. Sen skulle jag förevigt ha gjort ett försök att nå toppen. Det blev på sätt och vis så också. Utsiktsplatsen ligger lite upphöjt och på bortsidan är det en backe ner. Det stod en massa folk i backen så jag gick dit och tog lite kort utan att nån var ivägen. Sen kom jag ner till platån och då blev kineserna arga på mig. Så jag gick kanske fem minuter mot toppen och blev sen stoppad. Så jag har nu gjort ett toppförsök! Dom skällde lite på vår guide som sa till mig och så var det inte mer med det. Men det var faktiskt ett misstag, det fanns inga avspärrningar så hur skulle jag veta var gränsen gick?

Det går bussar mellan tältlägret och balsägret man kan åka om man vill, men vill man inte det får man gå. Vi gick ju dit men för säkerhets skull köpte vi biljetter tillbaka. Nu slutade det med att vi gick tillbaka också. Så idag har undertecknad promerat ca 1,5 mil på över 5000 meters höjd!
Vi avsutade äventyren vid baslägret med en snabb tur på klostret. Vi börjar bli rätt trötta på alla kloster nu och det här var inte mycket att orda om. Det bästa var att det var fritt fram att ta bilder. Så det gjorde vi, men egentligen ville vi bara iväg.

En lika lång bilresa som på väg dit senare skulle vi tanka. jag vet inte exakt hur det gick till, men effektivt var det inte. Först och främst får ingen vara i bilen när man tankar. Det är väl OK, det vittnar iallafall om nån sorts säkerhetstänk. Men sen började eländet. Man skall betala först och det satt en tjej inne på macken och tog betalt. Bara det tog ju en halv evighet. Sen skulle nån anställd tanka åt en och vår chaufför fick flytta bilen innan dom fick till det. Totalt tog det säkert 30 min innan vi var iväg igen. Jag skulle kunna förbättra den processen ...

Väl incheckade på hotellet var det äntligen dags för middag. Att åka iväg nånstans var inte att tänka på, klockan var över nio. Så vi gick till hotellrestaurangen (vi bor på samma hotell som innan vi åkte till baslägret) mycket väl medvetna om att dom kan exakt noll engelska. Jag försökte förbereda mig genom att be vår guide att få hotellpersonalen att skriva ner vad jag ville ha på en liten lapp så skulle det gå smidigare. Han tyckte att han kunde komma bort till restaurangen och beställa åt oss. Efter att ha väntat en halvtimme på att han skulle dyka upp beställde David samma sak som förra gången vi åt där, allt han kan beställa på kinesiska. Så dagen slutade inte perfekt, men jag blev mätt iallafall.

Bilder blev det också:

Tältlägret fick mig att tänka på en kåkstad.

Tibetanerna gör sånna här stenhögar för tur överallt.

En bild på baslägret måste jag ju ha. Kullen bortanför tältet är utsiktspunkten dom gallar basläger.

En nöjd, och inte så lite stolt, Jonas.

"Hotellet" vi bodde på, vårt rum låg längst bort, langst till vänster i den här bilden.

Måste ha med en bild till på toppen, det var allt vi såg av den andra dagen.

Mount Everest Base Camp part 1

Så var det äntligen dags för resans höjdpunkt, vi gav oss av mot baslägret imorse. Vi skulle samlas vid frukosten klockan halv åtta och naturligtvis vaknade jag två minuter i. Men jag hade faktiskt ätit upp och var klar först! Resan började på Friendship Highway och först funderade jag på om Highway betyder en väg högt över havet, men sen insåg jag att det mer handlar om referensramar. Efter några timmar tog vi av och körde en sliten, skumpig och jobbig grusväg, som tur var inte så långt, bara 102 km. Det tog 6 timmar på väg dit och jag saknar ord för att beskriva hur skumpigt det var. Det är nog den sämsta väg jag någonsin åkt på. När vi svängde av befann vi oss på 4300 meter. 20 km på serentiväg senare var vi på 5250 meter, vilket inte bara är nytt rekord för mig utan tydligen denna resans höjdpunkt. Därefter bar det av nedåt på en ännu sämre serpentinväg, ner till 4200 meter. Nu have vi väl kommit sådar 45 km. Mot slutet åkte vi uppåt igen till 4900 meter där vi övernattade.
Jag fick tickat av ännu en box, jag har för första gånen använt en lokal toalett, vilket i princip är ett hål i golvet. Man drar ner brallorna och sätter sig på huk och ... ja, ni fattar. Inte speciellt praktisk, men det funkar.

3 km från slutet av den kassa vägen ligger ett kloster och där stannade vi. Men vi skulle inte till klostret nu, utan precis bredvid ligger restaurangen och några hotellrum. Vi var ju bokade att bo i tält men när vi kom dit visade det sig att dom ändrat det till ett tresängarsrum. Så på den här resan kommer vi att bo det stället vi bokade totalt noll nätter. Den här gången klagar jag inte dock, det var rejält regnigt och tälten är inte 100% vattentäta. Rummet var iof väldigt spartanskt, det saknade värme och toalett (inte ens ett rum med hål i golvet). Det är inte varmt på baslägrat, vi hade 0-5 grader på natten (vet inte exakt) så i sovsäcken var det OK, men så fort man skulle kliva ur den vr det rena tortyren. Jag sov iallafall, dom andra två var vakna större delen av natten.

Maten på det här stället är över förväntan, jag åt stekt ris med jak till middag. Det var himla mysigt att sitta i restaurangen på kvällen i väntan på nästa dags action. Där var naturligtvis folk från hela världen och det var kul att prata med dom. ett gäng med två engelsmän och fyra australiensare hade åkt motorcykel dit, hela den långa hemska grusvägen. Det föds en varja minut ... Men dom var trevliga.

Vi fick sett toppen på kvällen också, och det är inte alla förunnat. Det finns folk som stannar där tre nätter och inte får se skymten av den. Just nu är inte bästa tiden, det är regnperiod och iom det mycket moln. Vädret ändrar sig dock snabbt i bergen så ger man det lite tid brukar det orna sig. Jag har tagit en hel del bilder, några kommer här:

Höjdpunkten på resan och mitt nya personliga rekord. Jag har svårt att tro att jag kommer slå det.

Portalen till vägen som leder till baslägret. Det står ett gäng bilar där, det är hur mycket trafik som helst på den här vägen.

Grusvägen är LÅNG.

Det är inte bara bilen på den här bilden som är intressant, bredvid bilden syns skicket på vägen.

Save the best for last, Mount Everest är helt fantastiskt.

Road trip i Asien

Vi gav oss iväg på en road trip idag. Vi åkte bil i cirka 6 timmar och tog oss sådär 35 mil. Inte så illa ändå med tanke på var vi är någonstans. Tibetanerna (eller det kanske är kinesrna) har världens jobbigaste sätt att se till att det inte körs för fort. Dom har stationer utspridda där man får en biljett. Vid nästa station visar man biljetten och har det inte gått tillräckligt med tid blir det böter, 100 RMB per minut för lite som passerat. Resultatet är at det blir kaos vid varje sån här station och det tar en himla tid. Som ni kanske vet lämnar asiaters ködiciplin en del att önska. Vi körde faktiskt ihop med en annan bil på en av dom stationerna idag. Men det var inte vårat fel och bilen vi åker i skall ju rangeras ut vid nyår så ingen större fara men trisst var det. Vi drog fördel av alla hastighetsmätnigsstationer genom att stanna och ta en massa bilder då och då, det är ju rätt spektakulärt att åka över bergen.

Stan vi skulle till heter Shigatse och det är ungefär allt jag vet om den. Vi stannade till och åt lunch så fort vi kom hit. Jag beställde jakköttbullar och det visade sig vara grytbitar i nån sås. Gott var det men jag blev långt ifrån mätt, så ag fick äntligen tillfälle att prova Tsampa, en lokal rätt som jag blev rekomenderad redan första dagen men det hade inte provat den än. Det visade sig vara små brödliknande historier gjorda på korn. Inte äckligt men inte heller speciellt gott. Det var inte värt väntan eftersom servitrisen glömde bort min beställning, lite konstigt med tanke på att alla tre i sällskapet beställde in mer mat och hon frågade speciellt om jag ville ha smör och socker. Vi väntade i säkert 45 min innan vi insäg att dom hade glömt. Men, men ... nu vet jag hur Tsampa smakar.
Döm om min förvåning när vi dök upp på annu ett kloster idag. Ta Shi Lhun Pa Monastery heter det. Och där var en massa statyer av buddha och lamas, men den här gången var arkitekturen lite annorlunda men jag börjar tröttna på kloster nu. Det verkar inte finnas så mycket annat att se och göra i Tibet så det är bara att hålla god min.

Vi bor på ett mycket bättre hotell den här gången, men managern är helt knäpp. Så fort han ser oss skall han fram och prata med oss, han satt tom med oss på middagen! Och som han ljuger; han har precis gjort slut med sin flickvän, han och hans flickvän skall äta middag och dricka öl ikväll och då bir hon jättejobbig, hans fru är den bästa tänkbara, han har aldrig träffat sin pappa som dog i kriget mot kina nån gång på 50-talet (grabben är ca 30 år) osv. Rätt irriterande i längden faktiskt.

Jag har en sak till att berätta, imorse när vi lämnade hotellet viste vi forfarande inte om vi skulle få åka till baslägret eller inte. Det var tydligen tvunget att ansöka om tillstånd har i Shingatse och dom behövde våra pass, det dög inte med kopior. Våran guide var märkbart nervös på resan hit, och han var märkbart lättad när han visade att det var klart. Nu blir det baslägret imorgon, efter en massa andra aktiviteter. Det lät som man kan betala 100 dollar och komma vidare. Går det så SKALL jag göra det. Jag kommer förmodligen aldrig tillbaka hit.

Bildtajm igen:

Vägen var inte såhär hela vägen, men bitvis var det såhär illa.

Bergen är spektakulära.

Avstängda trappan i mitten är till för lamas, inte vanliga dödliga.

Ta Shi Lhun Pa Monastery är helt klart sevärt.